Emelie

de måste fan i mig vara regnet..
att man kan känna sig så nere och bara tänka på alla "problem" man har, samtidigt !
ångest över vad man ska göra..
hur allt ska gå.
och känns sig ensamast i världen..
jävla regn!
eller beror de på andra klumpar man har i magen..

tänk om man kunde få vara liten igen för en dag, inte ha några bekymmer.
bara leka och vara glad, och tycka att gunga var det roligaste som fanns (typ)
va lättsamt de vore..

sista augusti har vi inget boende.
men allt löser ju sig, så är de ju..
men får man lov att ha lite panik !
vart ska jag ta vägen, vad ska jag göra..
vad vill jag göra?!

Då allt känns jobbigt så brukar jag ändå tänka tillbaka på tiden på Fröya.
skräckblandad förtjusning !