negativitet
idag är en jobbig dag, en riktigt jävla fittdag rent ut sagt, en gråtdag, en emelie hatar verkligen världen dag!!!
har ni känt känslan av att känna er älskad, men samtidigt hela tiden bortprioriterad/bortglömd.. den känslan har jag nu.. man kan verkligen ta på känslan här i min lägenhet, den osar frustration, besvikelse, ilska, uppgivelse..
cp tråkbollen hjälper inte ett dugg och jag tänker inte acceptera att "inte göra nåt" bara för att man måste lära sig att ha "tråkigt".. varför ska man slösa bort tid med att inte göra någonting alls/ha tråkigt, när man kan lära sig så mycket mer och glädjas över att göra vissa saker.
problemet i hela detta anti-inlägg handlar förmodligen bara om mig själv... jag börjar fundera på hur jag egentligen beter mig, mot mig själv, mot andra.. varför jag aldrig känner mig nöjd, när känner jag egentligen den där totala tillfredsställelsen i livet. vad glädjs jag åt, vad ler/skrattar jag åt.. kan man alltid känna total lycka?
osså sitter jag här och försöker flytta över problemet på nära och kära, som inte har tid/möjlighet..hittar på att folk beter sig på ett visst vis, när de i själva verket är jag som inte kan hantera min tråkiga livssituation. Då är de tydligen lättare att va bitter och skylla på andra...är de paniken över lägenheten som spökar? är de understimulans? 23 års kris? nån sorts vändpunkt? pms? utarbetad? stressad? jag osar ut negativitet just nu, så de är inte konstigt om folk skulle dra sig undan, ingen vill va med en energibov..
just nu är jag nog en sådan, men ett försök till att få egen energi så besökte jag som vanligt magdalenas fredags pass, de gav mig 55 minuters stort smile! de behövde jag.. det jag mindre behövde just nu, just idag va en kallelse till cellprovtagning...
tur att cicki kommer hit sen.
har ni känt känslan av att känna er älskad, men samtidigt hela tiden bortprioriterad/bortglömd.. den känslan har jag nu.. man kan verkligen ta på känslan här i min lägenhet, den osar frustration, besvikelse, ilska, uppgivelse..
cp tråkbollen hjälper inte ett dugg och jag tänker inte acceptera att "inte göra nåt" bara för att man måste lära sig att ha "tråkigt".. varför ska man slösa bort tid med att inte göra någonting alls/ha tråkigt, när man kan lära sig så mycket mer och glädjas över att göra vissa saker.
problemet i hela detta anti-inlägg handlar förmodligen bara om mig själv... jag börjar fundera på hur jag egentligen beter mig, mot mig själv, mot andra.. varför jag aldrig känner mig nöjd, när känner jag egentligen den där totala tillfredsställelsen i livet. vad glädjs jag åt, vad ler/skrattar jag åt.. kan man alltid känna total lycka?
osså sitter jag här och försöker flytta över problemet på nära och kära, som inte har tid/möjlighet..hittar på att folk beter sig på ett visst vis, när de i själva verket är jag som inte kan hantera min tråkiga livssituation. Då är de tydligen lättare att va bitter och skylla på andra...är de paniken över lägenheten som spökar? är de understimulans? 23 års kris? nån sorts vändpunkt? pms? utarbetad? stressad? jag osar ut negativitet just nu, så de är inte konstigt om folk skulle dra sig undan, ingen vill va med en energibov..
just nu är jag nog en sådan, men ett försök till att få egen energi så besökte jag som vanligt magdalenas fredags pass, de gav mig 55 minuters stort smile! de behövde jag.. det jag mindre behövde just nu, just idag va en kallelse till cellprovtagning...
tur att cicki kommer hit sen.
